Feminism har inte gått för långt

För inte så länge sedan skrevs ett inlägg med rubriken ”Mer feminism åt folket”, som inleddes som följer:

Jämställdhet och feminism är ett ämne som är hetare än någonsin förr, och tur är väl det! För äntligen får man som känslan av att Sverige är på gång, och vill förändra hur man ser på kvinnor, och män för den delen, i en hel del sammanhang i våra liv. Förändringens tider är här, och med dem så kommer en stor lättnad för många. Men det krävs såklart att vi hjälpt åt allihopa, så att vi kan nå vad vi vill med feminism!

Och vilken optimism! Vilken känsla! Styrka, och glädje! Men det är ju som med det mesta. När du är uppe måste du åka ner, i livets berg och dalbana. Hm, det är väl som så att det inte är lätt att leva som feminism heller i det här landet. Varför är vi då så trötta? Kanske ni undrar. Well, det handlar helt enkelt om den series som i tre delar har visats på SVT, under namnet ”Fittstim – min kamp”. Och det låter ju bra. Till en början, men sen. När man verkligen kollar på programmet. Då blir det nästan svårt att andas. För det hela handlar om att ta reda på om feminism har gått för långt? FÖR LÅNGT? Japp, ni läste rätt. Det är en serie i tre delar där man får följa Belinda, som är programmets huvudperson, i frågan kring vad som händer med feminismen i landet. Hon har nämligen tappat bort sig och känner inte längre igen sig. Hm. Tradigt och trasigt, feminism har inte alls gått för långt. De har bara börjat.